Författare: lligo

Balkongflickan
av Monica Zak

Jag såg flickan klättra över balkongräcket och ställa sig på utsidan med hälarna mot cementkanten.
Händerna höll krampaktigt om balkongplåten.
Hon såg inte ner, stirrade bara rätt fram. Efter en stund, kanske en halv minut, släppte hon taget med händerna och hoppade.
Kroppen vände sig några varv i luften med armarna spretande innan den slog i asfalten.
Jag hörde dunsen tydligt.
Men den orörliga kroppen på asfalten nedanför taggbuskarna såg jag inte.
Inte för att jag vände bort blicken utan för att flickan var jag själv.
Slutet på filmen som vuxit fram i huvudet på mig orkade jag inte riktigt föreställa mig.
Men för varje gång jag blundade och spelade upp balkongscenen innanför ögonlocken kände jag mig lite mindre förtvivlad.
För det skulle bli av.
Jag skulle hoppa.
Rätt åt honom.
Mig kan man inte tvinga.
Att flickor hoppade eller kastades från balkonger hade jag läst om i tidningarna. Tur att vi bor på sjunde våningen, tänkte jag varje gång. Och att vi har balkong.

När började det? Jag vet exakt. I åttan. Under höstterminen. Det var då jag hittade mamma framför teven varje gång jag kom hem från skolan. Mamma hade inte bakat bröd.
Inte gått ner i tvättstugan och tömt tvättmaskinen. Grannar ringde på och klagade.
Mamma hade fått ett missfall och efter det satt hon mest och glodde på teveskärmen. Hon var sjukskriven och åkte inte längre till städjobbet på Maxi stormarknad. Hon blev inte bättre och jag fick ta över en del av mammas jobb hemma. Det var jag som fick gå och handla, men mamma lagade fortfarande maten. Och mamma gick fortfarande med lillasyster till dagis och hämtade min bror på fritids eftersom han var rädd för de större
pojkarna som höll till runt fotbollsplanen. När småsyskonen var för högljudda och sprang omkring och jagade varandra och skrek av skratt gick mamma in i sitt rum, stängde dörren och lade sig på sängen.
Pappa sade alltid:
– Låt henne vara i fred. Hon har det svårt.
Under vårterminen slutade hon laga mat, baka, tvätta och gå ut. Efter det var det jag som fick sköta allt, det fanns ingen annan.

Under sommarlovet började mamma gråta. Hon låg i sängen och grät eller satt framför teven och grät. Inte ens pappa förstod varför.
Fram till dess hade basketen varit det viktigaste i mitt liv, viktigare än mina två förälskelser i pojkar i klassen. I början av nian slutade jag med basketen. Träningen, laget, kompisarna i laget, matcherna, det hade fyllt min fritid ända sedan femman. Det hade varit en sån gemenskap, jag älskade bussresorna till och från matcherna när vi spelade musik
hur högt som helst och sjöng med och skrattade eller satt och deppade. Vinster, förluster, träning, det var det livet jag älskade. Det var det jag ville satsa på.

I början av höstterminen gick jag till Anders, min baskettränare.
– Jag tänker sluta i laget, sade jag och såg i golvet för att slippa möta hans blick och för att jag var rädd att jag skulle börja gråta.
-Ska du byta lag? Ar det något annat lag som värvat dig?
-Nej. Jag vill bara sluta.
– Men det går ju inte, sade Anders. Du är ju en klippa i laget. Vi klarar oss inte utan dig.
-Jag vill inte spela mer.
-Har det hänt något hemma? Får du inta spela för din pappa?
– Jodå. Jag har bara tröttnat. Basket är så jävla tråkigt.

Det var inte pappa som hindrade mig. Han hade varit emot att jag ville börja i laget när jag gick i femman.
– Jag vill inte att min dotter visar upp sig i oanständiga kläder, sade han. Min dotter ska inte springa runt i shorts på någon basketplan och visa låren.
Jag började i alla fall och när pappa till slut gick på en match och såg att jag dominerade spelet och gjorde sju mål ändrade han sig. Han slutade till och med att säga att han ville att jag skulle ha huvudduk när jag spelade. Nej, det var inte pappa som tvingade mig att sluta.
Det var bara det att jag inte hann.

I början ringde kompisarna i laget. Varför har du slutat? Jag förklarade mig aldrig och sade bara att jag inte hade lust.
Efter ett tag slutade de ringa.

Mammas tårar slutade däremot inte. I september blev hon inlagd på psyket. Pappa skämdes. Till släkten sade han att hon hade problem med lungorna, sånt kände man igen från hemlandet. Alltihop blev så tungt. Pappa hade sitt jobb att sköta, resten tog jag hand om, handla, laga maten, tvätta, baka bröd, gå med lillasyster till dagis …

På vägen till dagiset Humlan försökte jag vara glad. Jag kom ihåg hur det var när jag var liten. Jag gick också på Humlan och mamma följde mig varje dag. Min mamma var alltid så glad på den tiden. Ibland sjöng hon när vi gick gångvägen som slingrade sig genom parken och in mellan husen. Vi gick förbi nyponbuskar och tallar och björkar och blomrabatter. Vi tittade alltid efter fåglar. Mamma tyckte mycket om fåglar och hon kunde
namnet på alla fåglar vi såg på vårt språk. Själv lärde jag mig namnen på fåglarna på dagis och lärde mamma vad de hette på svenska. Jag minns att jag var mycket stolt när jag lärde min mamma de där orden.
Nu var det min tur och jag sade skata, kråka och gråsparv på vårt språk. Och lillasyster sade stolt vad fåglarna hette på svenska och varje gång sade jag:
– Tänk vad duktig du är.
Jag försökte vara som mamma varit då. Glad. Sjunga. Skoja. Men dimmorna hade börjat tätna runt mig. Jag var aldrig glad på riktigt, bara låtsasglad.

Lillbrorsan gick själv till skolan på morgnarna men från fritids ville han ofta bli hämtad.
Han ville gå till fotbollsplanen och skjuta lite skott mot målet. Att gå dit ensam vågade han inte för ibland var det stora pojkar där. En gång hade han blivit slagen.
Jag stod i mål när lillbrorsan sköt skott och lät en del gå in för att se honom jubla lite, men mest stod jag där och frös och tänkte på allt jag måste göra. På maten jag skulle handla på ICA på vägen hem, vad jag skulle laga, om jag skulle låta syskonen äta glass i kväll igen och jag undrande om pappa varit och hälsat på mamma efter jobbet och hur
hon mådde.
Skolan var det värsta och värst av allt var skolarbetet. I morgon var det prov i engelska.
Jag hoppades hinna plugga lite när disken var klar och syskonen somnat. Och på tisdag var det matteprov. Igen. Mest av allt var jag rädd för matten. Det var mitt sämsta ämne.

På söndagarna lämnade jag syskonen hos en grannfamilj och jag och pappa tog bussen till sjukhuset. Byggnaden var enorm och skrämmande. Innanför dörrarna kändes till och med luften deprimerande. Vi åkte hiss till fjärde våningen och gick i långa korridorer, ingen vi mötte hälsade. Dörren till mammas avdelning var låst och vi var tvungna att ringa på och förklara vem vi ville besöka innan vi blev insläppta.
Mamma låg i en säng med galler. Vi böjde oss över henne och kysste henne. Både pappa och jag höll hennes händer. Sen hjälpte vi henne att sätta sig upp och jag kammade hennes långa hår. Då började hon alltid gråta igen.
Den här söndagen hade vi wienerbröd med oss som vi visste att hon tyckte om och en stor chokladkaka.
– Hur är maten? undrade pappa.
– Går att äta, blev hennes korta svar.
Jag hade med mig två teckningar som småsyskonen gjort.
Lillbrorsan hade gjort en teckning med pastellkritor som föreställde vårt stora höga gröna hus. Han hade ritat alla nio våningarna. Och alla balkongerna.
Lillasyster hade ritat sig själv och mamma. Två figurer, en liten och en mycket stor. Den stora hade en klänning på sig, en lång och knallrosa.
– Det där är mamma och jag, hade hon sagt.
Mamma såg på teckningarna när jag höll upp dem framför henne, men sade inget. Hon suckade bara, lade sig ner igen, vände på sig och blev liggande med ansiktet mot väggen.

Någon doktor som vi kunde prata med fanns inte på avdelningen, kanske berodde det på att det var söndag. Men vi fick prata med en sjuksköterska, hon hade en namnlapp på sig som det stod Sirkka på.
– Hon mår mycket bättre, sade syster Sirkka. Men hon behöver vila lite till. Vi har satt in en ny medicin, hon verkar svara bra på den och hon har börjat äta.
Jag tolkade allt som syster Sirkka sade till vårt språk för säkerhets skull. Pappa sade alltid att han förstod allt, men man kunde inte vara säker. Han ställde inga frågor.

När vi kom hem ville syskonen att jag skulle gå med dem till parken med
klätterställningen. Jag visste att jag inte hade tid till det. Jag hade tid i tvättstugan och när tvätten var klar måste jag börja med läxorna. Ilskan steg när jag såg pappa. Så fort vi kom tillbaka från sjukhuset kastade han sig ner framför teven. Eftersom vi har parabol var det en fotbollsmatch i hemlandet han tittade på.
Tänk om jag skulle?
Jag bestämde mig för att försöka låta bli att låta arg eller aggressiv när jag störde honom mitt i matchen.

– Pappa, snälla pappa, kan du inte gå med ungarna till klätterställningen? De behöver röra på sig. De behöver klättra och ha kul. Mamma gick alltid dit med mig när jag var liten.

Till min stora förvåning och utan att jag ens behövt tjata lyfte han upp fjärrkontrollen, knäppte av teven och reste sig, såg till att småsyskonen fick på sig ytterkläderna och tog dem med till lekparken.
Kanske kan till och med vuxna utvecklas, tänkte jag och kände stor värme för min pappa.
Själv fyllde jag tre blåa kassar från IKEA med smutstvätt och tog hissen ner till tvättstugan.
Jag kom ihåg första gången jag skulle tvätta utan mamma och körde tre jumprar, tre fina jumprar faktiskt, en var min egen, de två andra mammas, på 60 grader. Jumprarna krympte. När de torkat var det tre oanvändbara barntröjor. Mamma blev sur och talade i veckor om hur mycket de där jumprarna hade kostat. Sen dess läser jag på alltid på etiketterna och som vanligt började jag med att lägga smutskläderna i olika högar. En för
40 grader, en för 60 och en för vittvätt.
Det var många lakan som skulle tvättas.
Min bror hade börjat kissa på sig på nätterna.
När fyra maskiner var igång satte jag mig på bänken mitt emot tvättmaskinerna och tog fram historieboken.

Historieprovet gick inte så bra. Efteråt gick jag ut i kaoset i korridoren och visste att det gått dåligt. I sjuan hade jag varit över medel. Jag hade varit ganska bra i alla ämnen.
Utom i idrott förstås, där var jag bäst i klassen. Nu i nian gick vartenda ämne dåligt. Utom idrotten. Volleybollen, fotbollen och löpträningen gav mig alltid en kick, men den kicken varade inte särskilt länge.
Det absolut värsta i nian var när jag fick tillbaka ett prov som det gått dålig på. Nej, det där var fel, det absolut värsta var kvartssamtalen. Förr hade det varit mamma som kommit. I åttan och nu i nian var det pappa. Vid de senaste frågade Torbjörn, min klasslärare, varför det gick så dåligt för mig i skolan. Först frågade han mig, jag ryckte på axlarna och teg.
När han frågade pappa om han visste varför det gick så dåligt svarade han inte heller.
– Hon går i nian nu, sade Torbjörn. Om hon inte fått godkänt i kärnämnena kommer hon inte in på gymnasiets nationella program. Men det finns fortfarande en liten chans. Om hon jobbar hårt kan hon fortfarande nå sina mål.
Pappa stirrade framför sig. Jag misstänkte att han inte visste vad kärnämnen var för något eller vilka mina mål var. Han visste inte ens att jag sökt till idrottsprogrammet.

Pappa satt framåtlutad, rynkade sina mörka ögonbryn och såg arg ut.

På vägen hem sade han:
– Jag skämdes så. Du får mig att skämmas.
Han förklarade vältaligt hela vägen hem att det var en skam att ha en fru som låg på psyket och en dotter som det gick dåligt för i skolan.
– Jag skäms över att ha en dotter som är dum i huvudet.
Pappa hade nog rätt. Jag var dum i huvudet. Det fortsatte att gå dåligt på proven. Ingen, inte ens mina klasskompisar, visste hur jag hade det hemma. Om ansvaret. En dag sade Torbjörn att han ville ha ett enskilt samtal med mig inne i personalrummet.
– Du måste anstränga dig, sade han när jag satt mig ner. Lägg på ett kol. Du går ju faktiskt i nian nu. Om du pluggar ordentligt finns det fortfarande en chans. Hur tänker du egentligen? Vad tänker du göra om du inte får godkända betyg från nian?
Inte ens då berättade jag något.

Efter påsklovet bad pappa mig sitta ner vid köksbordet när jag var klar med disken.
– Mamma blir utskriven på fredag och får komma hem.
Jag andades ut och kände spänningen rinna ur kroppen som is som smälte på våren.
Snart hade vi en mamma igen. Jag såg för mig att allt skulle bli som förr, mamma var glad och tog hand om allt här hemma, bakade kakor och bröd och jag läste mina läxor och började med basketen igen.

 - Vi ska resa till hemlandet på sommarlovet, fortsatte pappa. Jag pratade med doktorn

om det och han sade att hon är frisk nu och kan resa. Vi ska hälsa på farmor och farfar
och släkten. Du får träffa dina kusiner.
Än så länge var det goda nyheter. Jag hade inte träffat kusinerna på sex år.
– Och sen ska det bli fest. Bröllopsfest. Vi har ordnat så att du ska gifta dig.
Pappas ord kastade ner mig i en brunn av svart förtvivlan. Det var som jag slagit i bottnen för jag kunde inte andas.
– Farmor har hittat en bra pojke åt dig.

Till slut kunde jag andas in igen och viskade:
– Jag vill inte, jag ska ju gå i skolan.
– Min älskade dotter, din lärare har ringt och sagt att du inte får godkända betyg i nian.
Du kan inte komma in på gymnasiet, sade han. Du passar helt enkelt inte för att studera, Du ska gifta dig.

Allting gick sönder. Framtiden. Livet. Jag kravlade mig upp ur brunnen och började gråta och skrika och kastade en tekopp i väggen. Småsyskonen kom in och stirrade på mig, förstummade, och såg oförstående på mig som grät och skrek om och om igen:
– Jag vill inte gifta mig. Jag är bara 15. Jag vill inte gifta mig.

Jag kunde inte sova den natten. Gifta mig. Komma tillbaka med en okänd men äkta man.
Jag mumlade alla fula och förbjudna ord jag kunde på vårt eget språk. Sömnen höll sig borta. Fram på morgonen hade jag kommit på lösningen.
Jag skulle hoppa.
Varje timme efter det spelade jag upp filmen om mitt hopp från balkongen. Jag såg det när jag duschade, när jag vinkat av lillasyster utanför Humlan, när jag satt i matsalen i skolan och petade i maten.
Alltid.
Frågan var bara när jag skulle göra det.
I dag?
Eller efter avslutningen?
Några dagar senare var det min tur att gå till Ava Bahremandi, skolans SYV, och prata
framtid. Jag släpade mig dit.

 - Något måste ha hänt, sade hon. Varför har det gått så dåligt i skolan det här året? Du

var ju duktig i sjuan. Du förstår kanske själv att du inte har någon chans att komma in på basketgymnasiet du sökt till. Jag minns att du sade att det var basket du ville satsa på.
– Jag har slutat med basketen, sade jag kaxigt.
Sen brast allt.
Jag grät och snorade men orden kom till slut.
Samma kväll ringde det på dörren. Pappa öppnade. Utanför stod min SYV Ava. Hon log och sade att hon ville prata med honom.
Han släppte in henne. I hemlandet säger man alltid att en gäst är en gåva av Gud så han kunde inte gärna låta bli att släppa in henne. Därför sade han:
– Välkommen, kom och sitt i soffan.
Mig bad han göra i ordning te och duka fram kakor.
Jag stannade i köket men hörde att hon sade att förut gick det ju bra i skolan men ingen kan orka med att sköta båda ett hem och skolarbetet.
-Jag har hört att din fru är bättre.
– Ja, hon kommer hem på fredag.
– Det glädjer mig. Men jag vet att ni tänker gifta bort er dotter när ni åker hem på semestern. Med någon hon inte känner. En kusin kanske. Jag har haft elever som tvingats gifta sig. Men många som tvingats till barnäktenskap med en okänd man och kommit till Sverige med honom har skilt sig. De trivdes inte med varandra, de passade inte ihop. Vill ni ha en dotter som skiljer sig?
– Nej, sade pappa. Men hon kan ju inte fortsätta i skolan. Hon får inte godkända betyg i nian, det har hennes lärare sagt.

 - Det stämmer, sade Ava. Men vi har sommarskola. Låt henne gå på sommarskola och

tenta upp sina betyg.
– Vi ska ju resa till hemlandet på semestern. Hela familjen. Hon kan ju inte gärna bo kvar här ensam.
– Har ni ingen hon kan bo hos i sommar?
– Jo, jag har en bror som bor här.

Vad det var som fick pappa att ändra sig vet jag inte. En dag ska jag fråga honom. Hur som helst fick jag bo hos min farbror och hans familj.

Efter sommarskolan tentade jag upp mina betyg.
Jag ska börja gymnasiet nu. Ska ringa Anders.